myinfotainment

Är det inte lite för mycket gnäll hos oss människor? Jag anser att alldeles för många lägger focus på sånt de inte har, istället för att titta efter och inse vad de verkligen HAR istället. Är vi för upptagna med vårat sökande efter det perfekta så vi inte ens har tid att stanna och titta runt, se det vi redan har åstadkommit?

Jag vill absolut inte dra alla över en kam, men visst stöter man på vissa som gnäller en ohyggligt mycket. För mycket girighet och koncentration på det optimala och perfekta,  För många kan det säkert vara ett litet välbehag att söka efter en, om möjligt, bättre tillvaro. Men frågan är ju då ifall de hinner njuta utav den.

Värdesätt rätt saker, du gör dig själv en tjänst.

Har svenskarna hjärntvättats utav jantelagen? Vem "hittade på" den egentligen? Varför ställer vi oss inte oss upp oftare och klappar oss själva på bröstet och talar om för andra hur bra man är? Många ser det som skryt, helt i onödan... Så fort någon människa gör på detta vis så ska folk många gånger försöka hitta en dålig sida eller svag punkt hos personen i fråga så den kommer ner på jorden.

Var stolta över era prestationer och skryt över er själva, ju fler som gör det, ju färre är det som kommer tycka att ni beter er besynnerligt och opassande för den svenska kulturen.

Skärp er, ställ er upp för fan och ge ert liv en high five.

Varför tror vissa människor på ödet? Är de rädda för att de inte kan bestämma över sin egen frmtid, eller för att de tycker det är bekvämt på något vis? Detta är ju ett ämne som man kan diskutera riktigt länge, vilket också kan bli ganska intressant. Jag vet (såklart) inte själv om jag tror på det eller inte. Man kan ju tänka ett steg längre och ifrågasätta om man verkligen har en betydande roll gällande sin tillkommande tid. Kan man säga att man har ett fritt val när man hela tiden påverkas utav sin omgivning så att säga? För något som är fritt är ju något som inte påverkas utav något..

Återigen ett misärt ämne i mångas ögon, men jag kan ge detta inlägg en lite positiv krydda genom att berätta att jag är svensk mästare i armbrytning för andra året i rad.

Något som jag anser kan vara ganska skrämmande är ärlighet, det kan ibland omformas till ett straff istället för något som kan inskjuta eurfori i sinnet. Ärlighet kan sätta din självkänsla på prov och i värsta fall slå ner ditt psyke och tvinga dig igenom en tunnel av taggtråd tillbaka till socialt välbehag. Är det så att ärlighet är det som skadar mest människor om man ser till det som är icke-fysiskt? Till och med när man är ärlig i ett positivt avseende så kan det sluta med bakslag.

Jag är inte någon som lever i misär och tristess, det behagar mig bara att tänka på sånt som inte handlar om ytlighet och status.

Lätta på sinnet, tänk inte allt som verklighet.

"Jag ska aldrig göra det igen" , hur väl kan man lita på dessa ord? Hur många är verkligen beredda att ge en person en ärlig chans att aldrig mer upprepa ett misstag utav det allvarligare slaget? Enligt mig så är man värd en andra chans, misstag kan alla göra. Men hur många gånger har man inte förlåtit och tills vidare glömt de psykiska skärsåren som man har utsatts för, många gånger ganska så oprovocerat. Tänk efter, prioritera handlingarnas negativa potential istället för ordens tomma substans.

Jag är dessutom trött på folks onödigt stora egoism och deras upprepande tunnelseende vad gäller empati och sympati. Dock så kanske det är så människan fungerar, många gånger omedvetet. Är vi ett enda stort ego? Mycket man gör, tror jag,  har ju för en egens skull att göra, även fast vi själva knappast tänker på det. Hjälper vi andra människor med deras liv, så mår vi själva bättre utav det, och det det är kanske det vi verkligen vill åstadkomma i slutändan.

Fundera mer över allt om allt.

Många gånger förundras man, eller till och med imponeras över folks beteenden. Handlingarna de gör hamnar många gånger aldrig på någon rimlig basis. Allt känns så mycket underligare när man vet att personerna i fråga egentligen känner till vad som är "rätt" och vad som är "fel". Vad är det som ligger till grunden för detta beteende? Är det brist på moralisk kännedom, eller kan det helt enkelt vara så att de lockas utav konsekvenserna de åstadkommer, till och med när det kan resultera i ett rent antiklimax? Kanske är det bara vägen dit som ger tillfredsställelse.

Att drabbas utav såna här människor sätter sina spår, både djupa och såna som man lätt kan göra sig av med. Ifall man då har lite självkänsla och inte är rädd för att blunda och gå vidare som en ännu möjligt starkare individ. För det är väl det man kanske kan bli? Man kan ju jämföra det med om man skulle bryta ett ben, när det väl läkt ihop så är det starkare än vad det var innan man bröt det.

Som ni kanske märker redan nu så viker jag inte denna blogg åt mitt liv, i alla fall inte det ytliga. Av den anledningen så känner jag inget som helst behov till att forma en presentation. Dock så kommer mycket jag skriver om handla om saker som kan ibland förknippas med mig. Och om fallet skulle vara så, så berättar jag det inte utan lämnar det som ett stort frågetecken tills ni möjligen listar ut det själva.

Att man många gånger har ifrågasatt denna typ av människokategori ska jag inte sticka under stolen med, tvärt om så lyfter jag gärna fram mina kritiska ståndpunkter. Eller åtminstone försöker jag åstakomma det, för ärlighet borde ju vara längst anser jag, men det kan man diskutera tills djävulen själv hämtar hem en... 

Kanske är det så att gräset är grönare på andra sidan? Jag tycker i alla fall att man ska vara modig nog och våga chansa, och det gäller absolut inte bara här utan även på andra plan. Många gånger kan man förlora, men många gånger även vinna. Det finns nog flera än bara jag som ibland dras till att gambla i känslornas blackjack-spel, våga vara rädd...

Summa sumarum, en anti-bloggare har gett sig in i leken.